Några frågor till Anna Nygren

Redaktören: Vad skiljer Agnes album från dina tidigare böcker?

Anna: Dom tidigare böckerna har varit mer som ett enda foto, eller en enda sång, eller kanske som en sån mini-cd-singel med två sånger, eller en fotoremsa (det blir som lite materiell nostalgi här) - då är detta fotoalbumet. Det hela. Eller det som blev kvar. Så långt man orkade med att klistra in och fixa det. I albumet är det som olika nedslag. Olika händelser och olika vinklar.

Redaktören: Hur skulle du beskriva huvudpersonen Agnes?

Anna: Agnes är nog en person som alltid kommer från ett annat ställe. Som hamnar nånstans och går upp i situationen och relationen i ett försök att fatta hur man kan vara på platsen. Platsen är också en person. Agnes älskar olika personer, blir besatt av dom, älskar att bli besatt. Men alla dessa personer är också obegripliga för Agnes och enda sättet att liksom förstå är att bli. Så då förvandlas Agnes till en självutplånande stalker. Det funkar inte alltid så himla bra. Inte i sammanhanget. Agnes är liksom lite i osynk. Det är ju ganska destruktivt dårå. Men också, det beror på hur man ser det. Om det inte finns nåt alternativ då är det inte bara dåligt, det är också, det som är.

Redaktören: På baksidestexten står det att Agnes ser världen från en skev vinkel. Vad innebär det? 

Anna: Jag tror att kanske, är det lite mer som ett kisande, att liksom knipa ihop ögonen lite och kanske luta huvudet. Då är det som att saker som är olika kan bli lika och saker som är lika blir olika. Det är liksom väldigt konkret ett sätt att kolla på världen. Och att försöka å ena sidan få saker att passa ihop och å andra sidan att vrida verkligheten så att man kan hitta på lite. Jag tror det är ganska mycket så jag själv ser världen, som om det finns inte riktigt en bestämd riktning för ögat, och det gör allt svårt att fatta, samtidigt som det finns en sorts nödvändig nästan tvångsmässig magi i det.

Debutantporträtt: Mimmi Corneliusson

I min bok har jag låtit saker hända, ganska vilt. Och samlat en massa rekvisita, till exempel: en rökmaskin, några guldfåglar, sidenband, ett vapen. Linda, huvudpersonen, står där rådvill mitt i allt. Förhållandet med Kristin har precis tagit slut och Linda vet inte vad hon ska göra med sitt liv. Vad ska hon jobba med? Hon har kommit över en tom lada och funnit en vän som gillar schlager. Och hon har många idéer. Men sorgen fortsätter och snoret rinner och dammet samlar sig i ladans dunkla hörn. Hon undrar vad det ska bli av alltihop. En föreställning, tänker hon. Hon kommer att behöva statister, och allt möjligt annat.

I ladan får hennes fantasier plats och blir konkreta. Det kommer in en svärm av småfåglar i precis rätt ögonblick.

Men sedan måste hon städa och sätta sig och tänka på meningen med det hela och börja med en stor slätt av sand som breder ut sig i ladan. Hon ska sträva över den med en stark sol i ansiktet. Hon tappar kontrollen. Hon försöker återta den genom att fläta ett band som ska hindra sidenmolnet (som hon sydde tidigare) från att flyga iväg.

I mitt liv finns böcker, barn, ett kontor där jag jobbar, det lilla skogspartiet på Hägerstensåsen. Det dyker inte upp några sydda sidenmoln eller fågelsvärmar i rättan tid. Jag är värdelös på att sy, har inte heller tid. Men alla kan behöva skuggan från ett moln att vila i en stund, tror jag. Så det svävande sidenmolnet fick finnas i min bok.

Ladan var min och Lindas plats, skild från vardagen. Det var en stökig plats, men också en plats där det fanns konkreta lösningar. Det gick att göra några viktiga scener. Det fanns en orgel. Linda repeterade och spelade upp. Hon drog fram alla sidenband och knöt ihop dem. Det kändes bra. Innan hon hamnade i tvivel igen.

Och ljuset rör sig i fönstren, och det borde dammsugas och därute sjunger en fågel. Den lyfter plötsligt från tallen och flyger bångstyrigt iväg.

Mimmi Corneliusson är född 1980 och bor i Stockholm. Hon har tidigare läst skrivarlinjen på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö.

Fotograf: Matti Koli

En omaka flicka är den första boken i den legendariska Beebo Brinker-serien, som skamsets inhandlats i kiosken runt hörnet, smugglats med på bussen förklädd i andra bokomslag och gömts under madrasserna av flator i decennier.

Nu träder den äntligen fram i ljuset hos oss, för första gången på svenska i tidstrogen översättning av Jon Jonsson Sandström.